Historia om de nordiska folken

Om den våldsamma vinden Circius

HURU bistra och våldsamt rasande vindarna äro i Nordens regioner, kan, då deras naturliga orsaker äro höljda i dunkel, knappast utredas annat än genom deras synbara verkningar. Särskildt gäller detta om vinden Circius, hvilken, så visst som den i våldsamhet ej viker för någon annan, ej endast i Norden, utan öfverallt, där den, vare sig på grund af sin inneboende natur eller genom utdunstning från någon särskild ort, blifvit våldsam, skakar allting och rycker det med sig, så att den förtjänar att kallas en himmelens och jordens omstörtare. Men eftersom otaliga bevis på dess våldsamhet berättas från många olika trakter af jorden och omnämnas af många stora författare i deras böcker, vill jag här nöja mig med att göra blott ett och annat tillägg och inskränka mig till att skildra den makt som nämnda vind utöfvar i Norden.

En hamn finnes vid kusten af Island (som är ett land i närheten afIshafvet, hörande under Norges välde), på folkspråket kallad Västrabord, längs byars stränder denna Circius blåser med sådan våldsamhet, att om en fullt väpnad ryttare rider öfver strandvidderna, blir han slagen till marken, som vore han en blåntott. Detsamma vederfares de människor som bo i strandens klipphålor, särdeles om vintern inemot solståndstiden, allt under det samtidigt mildare vindar blåsa på hafvet. Äfven i Irland händer det på de ej alltför höga berg som där flerstädes resa sig, att de resande, som, när besagda vind blåser, där våga färdas fram, måste bereda sig icke blott på faran att störta ned, utan rent af att blifva kväfda i de klyftrika bråddjupen. Huru grufliga och farliga stormvindarna kunna vara i det västliga Norges strandområden, därom veta både orternas invånare och de främlingar som dit strömma samman besked, ty nämnda vind år i dessa trakter så våldsam, att hvarken träd eller buskar där ses grönska. Därför råder också där stor brist på bränsle, och man måste göra upp eld och koka sin mat med hjälp af grofva fiskben. Huru denna vind rasar äfven utmed de västliga kusterna af Bottniska hafvet, få invånarna i dessa trakter ofta pröfva på till egen stor skada, enär den rycker hela tak från byggnader, splittrar dem och förströr dem öfver stora vidder. Att sådant inträffat äfven i Gallia Narbonensis och Beneventum, ehuru på_ annat sätt till följd af orternas olika läge, finna vi hos Cato och Procopius nämligen nurosor stormvinden kunnat störta i afgrunden en fullt beväpnad krigare eller en lastad forvagn. Annalerna betyga, att i forna tider sådant ej sällan inträffat äfven på bryggan vid Wien i hertigdömet Österrike, till dess i våra dagar genom konung Ferdinands förutseende ädelmod befallning utfärdats, att de som ombesörja tulluppbörden skola vid brohufvudet gifva upplysningar åt och med egna krafter understödja dem som äro okunniga om faran, särskilda om de närma sig vakttornen, hvarigertom möjlighet beredes de resande att tryggade för fara passera de långa och ödsliga bryggorna. Och man behöfver ingalunda klaga öfver, att denna gärd af tillmötesgående blir olönad, alldenstund de resande, som förhjälpts ur en så öfverhänga.nde fara, frikostigt vedergälla sina räddare, Den nyssnämnde Procopius må få behålla sin egen belysande förklaring af namnet på den italienska staden Beneventum, om hvilken han (bok i) uttalar sig sålunda: Förr kallade man denna stad Maleventum: den ligger nämligen midt emot Dalmatien på fasta landet och plägar hemsökas af en häftig och bitande vind, hvilken, så snart den börjar blåsa, tvingar folk att afstå från resor och hålla sig inomhus. Denna vind besitter nämligen en så obändig kraft, att den t. o. m. kan hugga tag i häst och karl tillsammans och lyfta bägge i vädret samt länge kasta dem omkring i luften för att sedan vräka dem ned någonstädes, dit slumpen styr, och sålunda tillintetgöra dem. På grund af denna ohyggliga vind har staden, som är belägen på en höjd, från början fått sitt namn. Maleventurn. Det var kanske äfven denna vind som öfverväldigade Cambyses krigshär, såsom Strabo förmäler (bok XVII).