Historia om de nordiska folken

Om hvirfvelstormars ock orkaners våldsamhet

ATT skydrag och oväder, som rasa i de nordliga länderna, hafva en fruktansvärd och ödesdiger kraft, veta alla som sysslat med utforskande af naturens hemligheter, i synnerhet som orsakerna till deras förekomst äro mångfaldiga och ständigt för handen. Hvirfvelstormarna äro (enligt Isidorus) vindar, som befinna sig i kretsrörelse. De (turbines) haka sitt namn af jorden (terra) och äga rum, så ofta ert vind uppstår och bringar jorden [jordpartiklarna] i kretslopp. En dylik hvirfvdstorrn uppkommer enligt Seneca (Natural. quæstiones) genom flera vindars sammanstötande med hvarandra. Denna sammandrabbning uppkommer och fortgår i närheten af jorden. Till följd däraf uppryckas träd med rötterna och blir marken, hvarhelst den inträffar, blottad på all växtlighet samt bortryckas stundom hela skogar och hus, i det att hvirfveln merendels stryker fram under molnbädden, aldrig afvan densamma. Formen är rundad. 1 det den vrider sig som en kringrullande kolonn, flyger den framåt med större fart än något moln. Dess rörelse är oregelbunden, osammanhängande och kringhvirflande. Men den står ej ut med att hålla sig länge vid makt, ty då en regellös, obestämd blåst rasar, måste den svagaste vinden till sist rymma fältet. Därför lyckas heller ingen våldsam storrit att länge blifva vid makt, och som regel gäller, att, ju väld igare styrka den besitter, dess kortvarigare blir den, och när vindarna nått sin högsta kraft, lägger sig på en gång hela deras våldsamhet; genom den snabba rörelse de utveckla måste de med nödvändighet arbeta på sin egen undergång_ Ingen har därför sett en hvirfvelstorrn som varat en heldag, ja ej ena en hel timme. Dess snabbhet väcker häpnad och likaså dess ringa varaktighet, Häftigare och snabbare än eljest hvirflar stormen fram i närheten af jorden; därigenom blir den desto mindre koncentrerad och splittras fördenskull sönder. Hvirfvelstorm uppstår äfven, då en enstaka vind sammanstöter med ett moln och insveper det samt, i det den bildar en ring omkring det, förstärkes på så sätt, att den i sig upptager en del af molnet till oskiljaktig förening, hvarvid den rör sitt rof i en krets och, då den ej finner någon utgång, vänder tillbaka i sig själf. Ute på hafvet händer det sålunda, att genom orkanens inverkan vattnet ryckes undan skeppen och dessa lyftas högt upp i luften, liksom man har exempel på, att stenar och djur förflyttats af stormen ett litet stycke. Men icke blott allt detta tager hvirfveln med sig: hela blytak från tempel och andra byggnader, ja de gröfsta taksparrar ryckas upp i luften och kunna, därest en annan starkare vind tillstöter, föras bort längre sträckor. Det inträffar t. o. m. ofta, att hela väderkvarnar med sina tunga stenar omsvepas af hvirliarna och föras långt bort, utan att innevarande människor lida någon skada, ja så häftiga kunna skydragen vara, att hela städer, borgar och gärdar oinhvärfvas„ hvarvid, som sagdt, taken spridas vida omkring ärver fälten, allt detta enligt hvad Vincentius (Speculum historiale, bok xxv, kap. 87, samt bok xxvt, kap. 26) betygar på tal om skydrag. Intyg saknas ej heller af Diodorus Siculus, hvilken (Hist. VI) berättar, att i de nordliga regionerna vindarna hafva en underbar styrka. Vid sommartiden blåser det nämligen ofta så häftigt från väster och norr, att stenar så stora, att en hand knappt kan omsluta dem, ryckas upp från marken och småstenar hopas i ansenliga högar med samma lätthet, som vore de sandkorn, samt att understundom vapen och kläder slitas ifrån folk och ryttare en och annan gång ryckas ned från hästryggen, såsom redan i förra kapitlet blifvit ornförmaldt. Ja det inträffar någon gång i Viken, ett norskt landskap, att de största fiskar, hilkaman utlagt för att torkas af luft och sol, genom stormhvirflarnas våldsamhet ryckas från !TIM sina stänger såsom bräder och föras bort i mängd från rika fiskares hemort till fattigmans boningar, där de insamlas och mottagas som en särskild gåfva af k rsynen. På rättslig väg kan man ej återkräfva godset, utan hemställes domen till Gud, som på detta sätt velat förse den fattige med lifsbärgning.