Historia om de nordiska folken

Om mångårdar och ännu något om solens afspeglingar

ÄFVEN månen ses då och då omgifven af gårdar af samma art som de ofvannämnda, nämligen när han befinner sig i opposition till solen. Dessa mångårdar bebåda om vintern ungefär samma verkningar i fråga om snö, köld, stormar och rimfrost, som de pläga göra om sommaren med afseende på regn, hagel och hetta: detta beroende hufvudsaldigen därpå, att månen (enligt Aristoteles) alldeles saknar förmåga att utöfva inverkan på det som befinner sig under densamma, annat än för så vidt som han kan för= ändra ställning och mottaga ljus från solen. På detta sätt blir han så godt som en andra sol. Sålunda är han helt och hållet beroende af solens glans liksom alla andra himlakroppar, enligt hvad Plinius (bok IT, kap. 9) lär, och ger ifrån sig ett sken som han lånat från solen, sådant som vi se det dallra genom reflex i vattnet. Därför förmår han på grund af sin svagare och otillräckliga styrka blott att upplösa fuktigheten, ja ökar den t. o. m., medan solens strålar förtära den. Och därför ses hån äfven lysa med olika ljus, i det att han är full, endast då han står i opposition till solen, men öfriga dagar synes från jorden blott till en del, hvars, storlek är lika med den ljusmassa som han mottager från solen. Sålunda berättar oss samme Plinius (i samma boks kap. 32), att samtidigt tre månar uppenbarat sig, hvilka många plägat kalla nattliga solar. Solen är det alltså som i sig innesluter orsaken till alla färgväxlingar, och när månen befinner sig i konjunktion med solen, är hela hans åt oss vända sida mörk, enär han bex finner sig mellan jorden och solen. När åter månen gått töre solen mot öster, förmörkas han mot öster, hvaremot hans ljus ökas mot väster, Ju mera han därför aflägsnar sig från solen, dess mera se vi af ljus på hans yta, allt beroende på månens rörelse, ända tills han befinner sig i opposiption till solen: då är hela den belysta månhalfvan vänd mot oss, emedan jorden befinner sig mellan solen och månen. Men orsaken till att månen icke har eget ljus liksom andra stjärnor, är (enligt Helmandus i Chron.) den, att stjärnorna, som hafva sin plats okan solen, befinna sig i den res naste etern, i hvilken allting är naturligt och sjäIfalstradt ljus (såsom äfven Plinius, bok n, kap. I o betygar), hvilket ljus helt och hållet faller på sol= klotet med sin glöd, hvarför å andra sidan de trakter af himlafältet som äro fjärran från solen äro hemfallna åt en oaflåtlig köld. Men månen, som befinner sig nedanför solen och i närheten af den förgänglighetens rymd som saknar eget ljus, kan ej bekomma något ljus från den ofvanför honom tronande solen, af hvilken han blott ger ett återsken. Hvad jorden be= träffar, upplyses den endast af det ljus som den mottager från solen, men kan ej själf återkasta något ljus, medan däremot månen liksom en spegel utsänder det ljus hvaraf han bestrålas. Ty änskönt månen är en tätare massa än öfriga himlakroppar, blir den dock mycket klarare än jordklotet, då den mottager ett genomträngande ljus, så act den åter ger det ifrån sig utan att likväl till oss öfverföra någon förnimmelse af värme. Ty när ljus:, strålen anländt till oss från sin urkälla, d. v. s. solen, bringar den med sig eldstoffet, af haken den är född, Men när månen träffas af den och därigenom göres lysande, återgifver han endast skenet, men ej värmen, liksom förhållandet är med en spegel placerad framför en eld.