Historia om de nordiska folken

Om rimfrost och snöfall

SÅ ÖFVERVALDIGANDE äro i de nordliga landsändarna massorna af is och snö, så hemska oväder rasa, och så ogenomträngligt töcken råder, att de vägfarande ej kunna ens på nära håll igenkänna eller väja för den mötande, vare sig det är vän eller ovän. Detta forhållande förorsakar allahanda svårigheter, därigenom att man på bägge sidor af vägen har antingen höga branter eller upptornade massor af snö, så att de som bära packning knappast hafva utrymme att komma fram, de må vända sig till höger eller vänster. Då det nu sällan gifves någon tillfredsställande utväg att öfvervinna dessa halsbrytande hinder, plägar man genom att med ömsesidiga ansträngningar urhålka snön och hvälfva lastvagnarna däröfver förskaffa sig ett tillfälligt stall för dragarna, för att sedan själf kunna fullfölja sin färd. Och allt detta göres med stor hast, alldeles som om elden eller en öfverhängande fara vore öfver en, af fruktan för att, om man länge uppehölle sig, vägen och skogarna skulle kunna fyllas genom ett plötsligt snöfall, hvarigenom svårigheten skulle ökas att urskilja kvar rätta vägen vore. På isen åter möter sällan eller aldrig någon svårighet, ty där är allt jämnt och glatt, och till varning äro här och där märken utsatta, bräka antyda hvar isen brustit. Dessa märken utgöras antingen af stycken af isskorpan, hvilka placeras där det är öppet vatten, eller af friska grenar af granar eller enbuskar, som skjuta upp ur isen, där de fått frysa fast. Sådana märken utsättas i långa rader om flera mils utsträckning samvetsgrant och på egen bekostnad af ortens fiskare, på det att ingen som färdas öfver isälten må råka vilse, såsom närmare skall visas längre fram på tal om värdshus och marknader på isen. Ett ingalunda obetydligt hinder inträffar stundom för resande som mötas i skogarna, därigenom att träden brytas af eller råka i skakning. Särskildt asparna stå liksom sprättbågar, när de tyngas af snömassorria, och vid den minsta rörelse skaka de ned en oerhörd mängd snö öfver de vägfarande och vålla dem ej ringa hinder, ja det förekommer ock att träden själfva, brutna af snöns tyngd, störta omkull och lägga sig såsom ett galler tvärsöfver vägen, som därigenom göres fullkomligt ofarbar, så att man endast med yxan i hand kan bana sig väg, något som jag kan intyga mångfaldiga gånger hafva händt mig och mitt sällskap.