Historia om de nordiska folken

Om kapplöpning med hästar på isen

ÄNSKONT ofvanstående bild synes kunna tillfyllest förklara sig själf, då man lägger märke till hästarnas snabba rörelser, förefaller det kunna vara af nytta och intresse att något utlägga ämnet, enär man därigenom får anledning att i minnet åter, kalla åtskilliga plägseder hos de nordiska folken och deras grannar, plägseder hvilka troget iakttogos i forna tider och ännu i våra dagar äro vid fullt IN. Fordom var det nämligen sed hos de gamla götarna att under vintersolståndet inemot slutet af mä.naden december (då sjöar, träsk och landvidder genom snö och köld öfverdragits med ett mäktigt ishölje) inom de särskilda landskapen sammanföra alla de bästa och vackraste hästarna för att med dem anställa offentliga täflingsspel. Detta gjorde man förnämligast af två orsaker först och främst för att man skulle kunna efter samvetsgrann pröfning hembjuda den eller de hästar, som genom sitt snabbare lopp befinnes vara öfverlägsna alla de öfriga, såsom ett kostbart offer åt gudarna till att slaktas eller förbrännas vid altaret, emedan man hoppades genom denna offergåfva blifva alla sina fiender öfvermäktig, och detta i lika hög grad som man bragte ett rent och otadligt offer, såsom äfven Herodotus (bok t, sista sidan) berättar om massageterna och Strabo (bok x) om dessas urfäder, att de dyrkade solen såsom gud och offrade honom hästar. Den andra orsaken var den, att de önskade kunna erbjuda sin konung eller furste eller hans sändemän de snabbaste hästar, för att de med hjälp af spejare skulle kunna utforska fiendernas rörelser, 11 varhelst sådana hotade riket eller dess gränser, och dymedelst afvända faran med vapenmakt. Man lade emellertid på den tiden mera an på kraftiga hästar och fäste sig mindre vid snabbheten än man nu gör (hvilket ej hindrar au bägge dessa egenskaper förefinnas hos dem), i anseende till de tunga lansar eller spjut och massiva vapenrustningar som de hade att uppbära (hvarom mera på därför afsedt ställe). Aldrig saknas vid någon tidpunkt de snabbaste hästar äfvensom ryttare till försvar för rikets hamnar, så ofta behof göres. kvad nu beträffar de till allmän förlustelse anordnade täflingarna, så pläga otaliga skaror af invånare inom hvarje landskap (dock med iakttagande af skillnaden mellan de olika kommunerna) samla sig den 26 december på frusna träsk och älfvar, där isen ligger spegelblank, till att rida i kapp antingen för att vinna segerpris eller för blotta äran. Gränsen eller målet för sådana kapplöpningar ligger på ett afstånd af fyra till sex italienska, mil. Segerns lön utgöra härvid några skäppor utsäde eller en uppsättning nya kläder, eller består den däri att den häst som ej nått målet tillfaller segraren. Ingenstädes i hela Norden anställas emellertid sådana spel på isen oftare än hos östgötar och västgötar. Ty dessas landamären hafva en rikedom på saftiga betesmarker, hvilka lämna näring åt hjordar af många tusen hästar, som helt naturligt samlas på de utsökta gräsmattorna. Betena äro emellertid ofantligt vidsträckta och spridda ärver många fält, ej inskränkta till en enda äng, sådan som den hvilken Strabo (bok x, näst sista bladet) omtalar i Armenier, med uppgift att femtiotusen hästar, utgörande konungens hjordar, där skulle hafva sitt bete. Än vidare påstår han (bok xvi), att Filip af Macedonien och hans son Alexander på fälten omkring Laodicea uppfödde öfver trettiotusen ston, som hade trehundra väktare. På samma ställe funnos äfven aflonade hästtärnjare och lärare i krigskonst samt andra i allt hvad till kriget hör förfarna män.