Historia om de nordiska folken

Om kapplöpningar mellan män på isen

I OFVANSTÅENDE afbildning visas tvenne slag af idrottsmän, som med en förenlding af nyssnämnda konst snabbt löpa i kapp mot ett visst mål och en viss segerlön. Det första slaget utgöres af folk från skogarna eller lappar, hvilka med svängda träribbor eller långa spjälor [skidor] bundna under fotsulorna fara fram öfver snön i dalarna och på bergen, i det de med flygande fart styra färden i krokar och bukter efter behag. Och detta göra de med fulländad skicklighet, vare sig det sker i farans tid eller under angenäma jaktfärder, af hvilkas afkastning de lefva och göra sig en förmögenhet, eller för att vinna segerpris eller berömmelse. Detta slags folk finnes förnämligast bland skrickfinnarna, om hvilka här ofvan (kap. 4 och 5) några särskiIdt utmärkande drag meddelats och längre fram något mera skall anföras, nämligen angående deras tapperhet i krig. För tillfället är det nog att erinra därom, att dessa människor visa en sådan rörlighet och snabbhet vid färder öfver snöhöljda bergspetsar, ja äfven vid täflingsfärcler, att näppeligen de andra, som begagna sig af slätare och kortare don [skridskor], kunna åstadkomma detsamma på jämn och blank is. Ja det händer, att de som färdas fram på snön utan att försinka sig nedlägga ett och annat mötande vilddjur med pilskott. Den åter som håller kosan öfver isen är knappast säker för rämnor som dölja sig under ytan, såsom längre fram skall nämnas i sammanhang med drabbningar på isen. Det andra slaget af löpare utgöres af så dana som begagna sig af slätt, poleradt järn eller släta läggar af hjort eller nötkreatur; benpipor hafva nämligen af naturen en viss glatthet, på grund däraf att de innehålla fett. Dessa, som äro af en fots längd, fästas under fotsulorna och åstadkomma, att man, där färden går endast öfver blanka isen, kan sträcka ut i det snabbaste lopp och fortsätta det, så länge isen är jämn och slät. Äfven bland denna grupp 'finnas öfverallt människor som med största nöje löpa för pris, hvarvid målet, som uppsättes på de tillfrusna, spegelblanka sjöarna, är beläget på ett afstånd af åtta eller tolf italienska mil från bägge utgångspunkterna eller ock mindre. Priset utgöres af sil fverskeciar, kopparkärl, svärd och nya kläder eller unga hästar, oftast det sistnämnda. Bland de taflande äro de första som uppnå målet de, hvilka fästa vid fotsulorna breds affilade hjortläggar, som insmorts med svinister, ty om Väggarna så behandlas, kunna de ej hindras eller inskränkas i sin fart af de frusna vattendroppar, som under häftig köld uppstiga liksom ur isens porer, såsom däremot fallet är med järn, det må vara aldrig så poleradt eller insmordt. Därför är ju heller ingen smörja så lämplig för järn som den man får ur ben af hjort eller nötkreatur, hvilka af naturen hafva en hal beskaffenhet. Så länge isen är blank och ej betäckt med snö samt två eller tre tum tjock, kunna taflingsspel af nyssnämnda art lätt och tryggt anställas, men ej under andra förhållanden, emedan intet tilltag är äfventyrligare och mera säkert ledande till döden än att anordna löpning, medan isen är tunn och betäckt med snö. Ty åar och bäckar, som tyst, men snabbt intränga från sjöarnas stränder, åstadkomma genom oaflåtlig, frätande rörelse, att isen ej kan blifva tjock och stadig, om ej till äfventygs en synnerligen stark köld binder dem. Emellertid inträffar det då, och då, att oförvägna islöpare, hvilka antingen äro okunniga om naturens ordning eller ock trotsa den, ila fram sin väg mera djärft än förtänksamt och drunkna, när isen brustit under dem, hvarvid kroppen kommer ned i vaken och endast hufvudet, afskuret af iskanten liksom af en bila, blir ömkligt liggande kvar ofvanför. Men denna fara eller liknande drabbar mera sällan de infödda, oftare däremot främmande spejare, hvilka, i det de söka förkorta vägen för att hastigare genomföra sina förrädiska afsikter, plötsligt blifva offer för isens svekfullhet och bräcklighet, därigenom tjänande andra till varnande exempel på, huru genom naturens rättvisa dom de människor ofta förgås, hvilka emot naturens ordning tjäna hatfulla och mordiska uppsåt. I Östergötland finnes en sjö, kallad Sommen, i hvilken upprepade gånger talrika danska spejare hemfallit åt nämnda död. På samma sätt har det gått i närbelägna floder och vattensamlingar inom andra landskap i Sverige.