Historia om de nordiska folken

Om härbärgen på isen för resande

VISSERLIGEN har ofvanstående af bildning redan blifvit framställdi tryck på min Charm gothic. (utgifven 1539 i Venedig i Patriarkatet), där den upptager en lång sträcka af hafvet utmed Östersjökusten, men då den där fått en något knapphändigare beskrifning än önsidigt varit, har jag ansett det vara tillbörligt au något omständligare och med tydligare utläggningar förklara den, så mycket mer som det kan synas vara föga sannolikt (för att ej efter de dådlösas sed säga omöjligt), att man skulle kunna för längre tid hålla varma härbärgen på isen till skydd för människor och dragare. Därför skall jag här lämna en trogen framställning af nämnda inrättning, som införts af de gamla götarna och äfven vunnit utbredning till kringliggande lands kuster. Det är nämligen brukligt, att allmänna landsvägar, som genom stormväder belamrats med kullfallna stockar och träd, med allmän kostnad och arbetskraft uppröjas medelst hackor och yxor. Men när de blifvit tillstängda genom täta snömassor, göras de farbara af enskilda, som ar färdas fram med hästar och slädar, eller ock framdragas allmänna. vägar utmed hafssträriderna eller öfver det frusna hafvet och betecknas med märken nedsatta i isen, och på dessa kan man obehindradt färdas till mänskliga boningar. Och för att ej dylika olägenheter må hindra invånarna i de va.ndaliska städerna och landområdena i nedre Germanien i deras viktiga handelsfärder, när massor af snö fylla vägarna i skogar och på fält, uppföras med stor ifver härbärgen vid stränder och på flata hällar eller t. o. m. på öppna isen. Man nedsätter nämligen i isen långa bjälkar till två eller tre fots höjd öfver dess yta för att tjäna såsom grundval och för att antyda byggnadens omfång och plan. Där ofvanpå uppföres det behöfliga huset, som brädbeslås på sidorna och frikostigt förses med kolugnar i rummen äfvensom med allt annat som erfordras för att gladt njuta af 'livets goda, utan att man behöfver frukta för öfverrackning af spejare, röfvare eller andra illasinnade människor, alldenstund man kan glädja sig åt större trygghet ute på isen än i något palats. Ju bistrare kölden är och ju starkare stormen, dess säkrare och bättre till mods känna sig husets invånare, och stormilarna, som fara fram genom underredet, kunna endast ytterligare stärka och bevara detsamma, till dess slutligen sunnanvindens varma fläktar vid vårdagjämningen upplösa hela denna konstrika byggnad, som drifves bort till fastlandet, efter att sålunda ha inbesparat anläggarna tomtören. Om kölden i detta Germanska eller Götiska haf [Östersjön] har Albertus Crantzius, den samvetsgranne geografen, åtskilligt att förmäla. Han berättar nämligen: År efter Kristi börd 1323 blef hafvet till följd af den våldsamma kölden belagdt med en så fast is, att man på denna kunde till fots tillryggalägga vägen från Lübeck till Danmark och Preussen, hvar•id härbärgen vom anordnade på lämpliga ställen på isen. Är 1399 vid jultiden isbelade kölden länder och haf, så att man torrskodd kunde färdas ärver hafvet från Lübeck till Stralsund och därifrån till Danmark. Är 1423 var kölden under midvintern så oerhörd, att ryttare oskadda färdades frän Danzig i Preussen till Lübeck på en väg, som eljest endast var tillgänglig för fartyg, och därefter tillryggalade vägen mellan Mecklenburg och Danmark öfver hafvet, där de hade härbärgen på isen. År 1294 tillfrös Danska hafvet, så att man kunde rida mellan Jutland och Oslo [i Norge]. Ehuru äfven under många följande tidsskeden vintrar inträffat med den strängaste köld, så att hafsvikarna varit tillfrusna, finner man knappt några anteckningar därom, hvilket beror därpå att förhållandet ej var något ovanligt. Hvilken styrka kölden harö sitt eget hemland, därom kan man bilda sig ett begrepp redan af köldförhållandena i sydligare regioner, cdtsors vid Rhen, Donau och Po. Öfver den sistnämnda lät nämligen påfven Julius II, när han drog ut för att mot gallerna kämpa för kyrkans frihet (en händelse som ännu lefver i friskt minne), helt tryggt transportera tunga krigsmaskiner och fältstycken. Vincentius omtalar äfven (Spec, hist., bok XXV, kap. 87), hurusom i England omkr. år 1300 på den gudlöse konung Vilhalms tid, i hans sjätte regeringsår, en så väldig öfversvämning inträffade till följd af öfverflödande regn, att ingen i mannaminne upplefvat något dylikt. Då snart därefter vintern inträdde, tillfrös° floderna, så att de kunde passeras af hästar, fyrspända åkdon och lastvagnar. När sedan kölden upphörde, förstördes broarna af den våldsamma isgängen. På grund häraf; äfvensom till följd af de outhärdliga skatter som skulle erläggas till konungen, kom åkerbruket i lägervall, och när detta svek, inträdde hungersnöd, med hoars tilltagande en så stor dödlighet uppstod bland människorna att de d öende saknade omvårdnad och de döda blefvo obegrafna.