Historia om de nordiska folken

Om Götarnas bautastenar och runstenar

Hos de gamla götar och svear var det sedan urminnes tid brukligt att uppresa stenar, liksom i Egypten pyramider, på öppna fält eller i bergstrakter, där väldiga drabbningar utkämpats. På dessa inristades helt kortfattadt dylika lysande bedrifter, hvarigenom man trodde sig föreviga minnetaf sina namn och stordåd, liksom de på samma tid brukliga sångerna, affattade i rytmiska strofer, hvilka fortlefvat genom följande tidsåldrar ända till den dag som är, harva fortplantat dessa händelser till eftervärlden. I Norden finnas nämligen berg af mycket hård beskaffenhet och askgrå färg, vida öfverträffande marmorn i varaktighet. Dessa berg skakas ej sällan genom jordstötar, åskslag eller annan naturens åverkan på sådant sätt, att block lösryckas och nedfalla, hvarvid somliga taga form af pyramider, andra af fyrkantiga pelare, åter andra af tärningar eller obelisker, kväka äro liksom fulländade konstverk, förfärdigade af naturen själf, så att det synes onyttigt och fåfängt att söka ytterligare tillägga något. Dessa stoder, som än försetts med inskrifter, än med inristade bilder, hafva jättar först framsläpat och rest på öppna fält eller högre belägna platser, såsom Virgilius betygar i Æneiden i ett liknande uttalande, då han säger:

> Knappast af tolfmannakraft en slik koloss kunnat rubbas,

Vore än folket af yppersta slag som nu står att finna.> Dessa pyramider och pelare återfinnas talrikare i Hälsingland än annorstädes i Norden. Men obeliskerna eller de höga stenarna, som uppförts af starka jättar och kämpar, ses ingenstädes talrikare än hos östgötar och västgötar samt hos de högre upp boende svearna, där de uppsatts vid korsvägar eller återfinnas i vidsträckta ddehygder, hvilka för länge sedan beröfvats sina invånare genom pest, hungersnöd och krig och sedan, på grund af innehafvarnas tröghet eller försumlighet, ej blifvit äter lagda i kultur, fastän jorden ännu är lika bördig sons förr, bortsedt från mycket enstaka undantag, i hvilka man likväl icke hunnit längre än till trädesåker. Dessa på mångfaldiga, platser uppförda stenar halva en längd af to eller 15, 20 eller 30 fot och mera samt en bredd af 4 eller 6 fot och äro märkvärdigt uppställda, ännu märkvärdigare ordnade och försedda med ristningar, som äro det märkvärdigaste af allt. Härvid hafva många olika skäl varit bestämmande: så äro de stenar som äro prydda med bolestäfver och stå i en tät, lång rad resta öfver kämpars strider, de som äro ställda i fyrkant beteckna krigiska ryttarskaror, de som stå i cirkelform antyda, att nära förenade personer där hafva sin graf, och de som bilda en kil betyda, att ryttare och fotfolk hemburit seger på detta otinaiglord. ställe eller i dess närhet. Skriften tager sin början nedtill vid högra sidan af stenen, fortsätter uppåt till toppen och böjer sig öfver åt vänster, där den slutar vid foten, eller går den än en gång i samma riktning innanför den förra raden uppåt och slutar nere vid foten. De särskilda bokstäfverna hafva tjocklek och längd af en människas långfinger. Och ehuru många af dem på grund af sin oerhörda ålder genom åverkan af regn och smuts utplånats, särskildt vid stenens fot, kan man dock lätteligen få fram innebörden af de hvarandra mycket liknande inskrifterna, hvilken är ungefar följande: Jag Uffe har i striden för fosterlandet nedlagt trettiotvå kämpar, men hyllar nu här, sedan jag omsider fallit för kämpen Rolf. Eller ock: Jag Ingolf, som kväst våldsmän och försvarat de betryckta, hvilar här full af ärr och ålder, orrigjordad med mitt svärd. Eller: Medan andra sökte ära i krigiska företag, har jag Halsten förvärfvat odödlig berömmelse genom fredens värt Afven Strabo berättar, att i Thebe funnos inskrifter ristade på obelisker, hvilka lämnade uppgifter om dess konungörs rikedomar och storhet äfvensom deras välde, som sträckte sig ända till Skytien och Indien o. s. v., samt skatternas storlek och talet af krigare, som uppgick till bortåt en million. Pyramidernas stora antal och beundransvärda inrättning bevittnas af Isidorus (bok xv, kap. r x), Strabo (bok XVII) och Plinius (bok XXXVI kap. 2). Solinus (kap. 4) talar om pyraraider som i höjd öfverträffade allt hvad kändt är, hvilka man kanske får betrakta såsom uppförda af tomt skryt, och för att ej några penningar skulle blifva öfver åt efterträdare ellerr stämplande medtäflare. Om dessa ordar utförligt äfven Pomponius Lætus, som påstår att hvarje sten hade en tjocklek af trehundra fot.