Historia om de nordiska folken

Om sju främmande bröder

SEDAN jag nu skildrat finnmarksbornas skaplynne, deras klimats hårdhet och landets otillgänglighet, trots hvilka ogynnsamma förhållanden likafullt en otrolig mängd människor där sett dagen och utbredt sig öfeer heta världen, ännu mera i forna tider än i våra, så lyster mig nu att främst vända uppmärksamheten till en allmänt utbredd sägen (hvilken äfven Paulus Diaconus i början af sin Historia Longobardorum omnämner såsom ett under) och bestyrka dess trovärdighet. I det nordiska Germaniens yttersta landamären, i den trakt där den våldsamma vinden Circius regerar, just invid oceanens strand kan man få se en grotta vid foten aren hög klippa, hvarest sju män länge (ovisst från hvilken tid) Inritat, sofvande en djup sömn. Ej blott deras kroppar, utan äfven deras kläder äro så väl bibehållna, att nämnde författare just af det faktum, att de efter så långt tidsförlopp äro i fullkomligt ofördärfvadt skick, dragit den slutsatsen, att dessa läraktiga, om ock barbariska nationer hålla dem i vördnad. Såvidt man kan döma af klädedräkten, böra dessa män anses vara romare. När en gång en person, förledd af nyfikenhet, ville taga kläderna af en bland de sofvande, blefvo (så säges det) hans armar förlamade, och hans straff afskräckte de öfriga, så att ingen sedan vågade vidröra sofvarna. Här kan man nu skönja, i hvilken afsikt den gudomliga försynen så. länge bevarat delin : törhända skola en gång genom deras predikan (enär de ej kunna tros vara annat än kristna) dessa folk frälsas, liksom Sigebert år 447 förtäljer om de sju bröderna i Ephesus, hvilka för sin kristna tro marterades af kejsar Decius, att de gömde sig i en klipphåla och där föllo i sömn, sedan de hållit bön, samt uppvaknade efter att hafva sofvit vid pass 200 år och trädde ut ur hålan, som öppnats genom gudomlig kraft, sedan Decius på sin tid låtit igenmura den. De bekräftade sålunda inför kejsar Theodosius tron på människans uppståndelse, en lära som af många betviflats, och insomnade för andra gången i Kristus. Deras namn, som de erhållit i dopet, voro Malchus, Maxirninianus, Martinianus, Dionysius, Johannes, Serapion och Constantinus.