Historia om de nordiska folken

Om Skrickfinnarnas (Skridfinnarnas) land

SCRICFINNIA är ett landskap beläget mellan Bjarmaland och Finnmarken, dock sträcker det sig i en längre bukt mot söder och ned mot Bottniska hafvet, kort och godt sagdt, liksom en utsträckt stjärt. Landet har fått sitt namn hufvudsakligen däraf, att invånarna för snabblöpning begagna sig af ett slags långa och flata träspjälor (skidor), hvilka framtill äro svängda uppåt i en båge. Dessa skidor binda de vid fötterna och taga en staf i handen till att styra med, och därmed ränna de ledigt uppför och utför och på sned öfver de snöiga bergen, allteftersom de själfva vilja. Med dessa skidor iakttages, att den ena skidan är en fot längre än den andra, och den kortare skidan bör hålla samma längd som skidlöparen. Om alltså mannen eller kvinnan som begagnar dem är åtta fot lång, så bör skidan på den ena foten för att fylla det rätta måttet vara alldeles lika lång, d. v. s. åtta fot, medan den andra skidan är nio fot. Därtill laga de, att skidans undersida år beklädd med en mjuk fäll af renk.alf. Renen är ett djur, som till gestalt och färg liknar hjorten, men är mera högväxt och gröfre. Om dess natur skall berättas längre fram i boken om djuren. Orsaken hvarför de bekläda sina skidor med sådana mjuka skinn förklaras af dem på flera sätt, bl. a. för att de så mycket hastigare må tillryggalägga vägen öfver den djupa snön, och för att de behändigare må kunna väja undan för farliga klyftor och bråddjup, eller för att de ej vid färder uppför branta höjder må skrida baklänges: håren på dessa skinn resa sig nämligen liksom piggar eller igelkottens taggar och hindra genom sin egendomliga natur den åkande från att glida tillbaka. Genom sin skicklighet i att begagna slika redskap kunna dessa människor bestiga fjäll, som eljest vore fullständigt otillgängliga, äfvensom rusa ned i de brantaste dalar, särskildt under vintertiden. Om sommaren åter går det ej lika lätt, ty ehuruväl snön ej försvinner, blir den då alltför lös och viker undan för skidornas tryck. T alla händelser är intet fjäll så brant, att de ej lyckas bestiga det på någon skickligt vald omväg. Sålunda, när de lämnat dalarnas djup, taga de sig fram i slingrande bukter öfver de nedersta klippafsatserna och styra kosan på sned i tätt sicksack uppför sluttningarna, tills de slutligen öfver stalper och klyftor uppnå toppen och därmed det mål som de föresatt sig. Och sådana slags bedrifter utföra de understundom i jaktifverns hetta, understundom för att täfla med hvarandra, då enhvar vill framstå såsom den ypperste, alldeles som man på vädjobanan löper i kapp för att vinna det utsatta priset. Ehuruväl påfven Paulus III, enligt hvad biskopen af Saluzzo Fhilippus Archintus, den heliga stadens guvernör, uppgifvit, ej ville sätta tro till de anförda berättelserna om nordbornas förslagenhet och färdighet i skidlöpning, år det dock dagsgins sanning och förhåller sig så, som här ofvan sagts och som framdeles kommer att vidare utläggas.