Historia om de nordiska folken

Ytterligare om landets läge och natur

JAG vill nu i korthet redogöra för hvad äldre skribenter, som befattat sig med gotiska historien, haft att på sin tid förmäla om den yttersta Nordens stjärnaspekter, dess inbyggare och deras seder. Jordanes berättar i början af sin historia, att i Norden lefver ett folk som milt i sommaren åtnjuter oafbrutet dagsljus under fyrtio dygn och vid tiden omkring vintersolståndet under ett lika stort antal dygn saknar solens ljus. Medan sålunda dysterhet och glädje omskifta, är folket här mer än annorstädes beroende af naturens välgärningar och vidrigheter. Under de förlängda dagarna ser man solen vandra runrit himmelens fäste och åter uppsöka östern. Under de kortare dagarna åter ter hon sig ej så, utan på annat sätt, ty hon genomlöper de sydliga djurtecknen, och i stället för att hon hos oss ses höja sig öfeer jorden, stryker hon där uppe utefter den yttersta randen af densamma. Också bo där egendomliga människor, nämligen erefennerna (hvilka han rättare bort kalla skrickfinnar); dessa lifnära sig ej af säd, utan endast af villebråd och fåglar. 1 kärrmarkerna utvecklas nämligen en så ymnig afvel, att det länder både djurstammen till ökning och människorna till lifsbärgning. Till hufvudsaklig näring tyckas dessa senare emellertid hafva sol% och lufttorkad fisk. Paulus Diaconus, longobardernas historieskrifvare„ säger (bok I, kap. 5), att i Norden bo stritobiner (bättre kunde han kallat dem skrickfinnar), hvilka ej ens om sommaren äro utan snö. Dessa förtära rått kött af vilda djur, hvilkas raggiga skinn de sätta ihop till kläder åt sig. Skrickfinnarna hafva fått sitt namn af hoppat, [skricka], ty de hafva för vana att under hoppande rörelser med särskilda konstgrepp jaga vilda djur, i det de begagna sig af redskap af trä, framtill inböjda liksom en båge. Hos dem finnes ett hjortliknande djur, af hoars hud med stridt utstående hår jag såg en klädnad förfärdigad, som räckte till knäna. Men om detta djur, renen, och de kläder som tillverkas af dess hår skall jag törhända längre fram komma att berätta märkligare saker. Nåväl, i dessa trakter ser man omkring sommarsolståndet under några dygn äfven nattetid det klaraste solljus, och dagarna äro där mycket längre än annorstädes, liksom å andra sidan vid vintersolståndet inträffar, att, ehuru dagsljus ej saknas, man dock ej ser solen själf, och dagarna blifva där kortare än på alla andra ställen, liksom nätterna längre, ty ju längre man afiägsnar sig från solen, dess lägre ned mot jorden synes solen stå, och dess längre synas skuggorna falla. Franciscus Irenicus, en flitig skribent om Gerrnanien, gör (bok x, kap. 9) ett tillägg till detta omdöme af Paulus Diaconus, i det han säger, att hos alla andra folk äro nätterna varmare än dagarna hos germanerna. [Aristoteles anger (Problemata, part. 27) såsom orsak härtill det förhållandet, att solen befinner sig närmare jorden, och att luften icke rör sig mindre än efter dagen,] Hyginus säger (i sin sista bok), [att under den tid, som solen tillryggalägger sin väg från Vädurens tecken till Skorpionens, skapar hon en dag af sex månader för dem som bebo de arktiska trakterna]. Detsamma åstadkommer hon under vandringen mot Väduren under sex månader för samma trakter. För dem åter som lefva vid nordpolen skapar hon en natt om sex månader. Och detta förhållande bör ej förvåna, då Hornerus skrifver i Odyssen på tal om lestrygonerna, att man hört berättas om herdar, att när en af dem går ut i vall om morgonen, så återvänder en annan hem samtidigt; så kort stund förflyter där mellan natt och dag. Vidare förmäler Plinius (bok II, kap. 77), när han utreder förhållandet med den längsta och kortaste dagen, att i Britannien förekommer en dag af 17 timmar, och att sommarens ljusa nätter obestridligen gifva vid handen något, som förnuftet äfven måste godkänna, nämligen att, när solen under solståndsdagarna närmar sig världens hjässa, de trakter som solen besöker i trängre kretslopp under sex månader äga oafbruten dag, men däremot vid vintersolståndet, då solen är aflägsnare, hafva en natt af samma längd, hvilket allt inträffar i Tyle [Thule], som är beläget på ett afstånd af sex dagars sjöresa från Britannien norr ut.