Historia om de nordiska folken

Om vindarnas namn och verkningar

ARISTOTELES låter oss veta (Meteor, bok 1), att vissa lärda betraktat alla vindar såsom egentligen en enda vind, liksom de ansett, att alla floder till sin natur äro blott en flod. De antaga nämligen, att vinden är den i rörelse stadda luften, och att vindarnas olikhet beror på ortlbrhållandenas olikheter. Men alldenstund de gjort detta uttalande utan föregående undersökning, kommer man till ett bättre och riktigare omdöme, om man betraktar förteelsens naturliga orsaker, Såsom allmänt kändt är, ges det fyra hufvudvindar: sunnan, nordan, östan och västan. Sunnanvinden är på grund af sin uppkomstort, men ännu mera på grund af de orter den genomstryker, varm och fuktig samt blir till följd af föreningen af varma och kalla dunster i stånd att inom sig utveckla kraftigt luftdrag. Afven om den under vintertiden när fram till nordliga regioner, måste den likväl på grund af köldens bisterhet stötas tillbaka och mojna af, till dess den, återkommande genom solens bistånd, tvingar is och snö att förvandlas till floder. Nordanvinden, dess motsatta vind, är kall och torr, hvilket har sin grund däri att solen är långt aflägsen. Ty när solen väl hunnit fram till den, står hon mycket högt och långt ifrån jorden, och därigenom uppstå i luften molnbildningar och starkare köld. Ostanvinden är tempererad i afseende på värme och köld, emedan den erhåller växlande egenskaper från tillstötande sidovindar: nämligen på högra sidan från nordostvinden kraft att uttorka., på vänstra sidan åter från sydostvinden kraft att alstra moln. I allmänhet äro östanvindama att föredraga framfor dem från väster. Västanvindens ursprungsort är tempererad och måttligt kall och fuktig, och detsamma är vinden själf, som utgår därifrån. Blåser det vid slutet af natten och vid dagens ingång, blifva vindarna tätare och mäktigare, alldenstund de alstras af en luft i hvilken solen ej fått verka; blåser det däremot vid slutet af dagen och början af natten, blifva vindarna torrare och svagare.

Utom de nämnda hufvudvindarna finnas åtta olika slag, som ärode förra underordnade och till sin natur beroende af sitt olika ursprung, dock alltid tamare. Allteftersom byar och en af dessa vindar blåser, förändras luftens natur och kropparnas kornplexioner på olika sätt. Boreas (nordanvinden) härdar och stärker kropparna, gör deras vätskor och andhämtning renare, uppfriskar hjärnan, gör känseln finare, rörell serna spänstigare och sammandrager dåliga vätskor, så att de ej sprida sig till de öfriga lemmarna, hvilket äger rum till följd däraf att denna vind uppfriskar kroppens yttre delar och därigenom ökar den naturliga inre värmen. Den åstadkommer hosta och plågor i bröstet, därigenom att andedräktsorganen uttorkas, verkar hämmande på matsmältning och urinafsöndring, framkallar ögonsmärtor och skadar kroppar som hafva kall komplexion. Sunnanvinden (auster) däremot slappar senorna och åstadkommer rubbningar i kroppen, dess vätskor, dess känslighet och andedräktsorgan. Däraf härflyta döfhet, svindel, dåsighet, tröghet i rörelser; hufvudet tynges, matsmältningsförmågan minskas, beroende därpå att nämnda vind är varm och fuktig, träffande hjärnan med fuktiga vätskor, hvilket allt tyder på en genomgående fuktighet och däraf följande försvagning af hjärnan. Denna svaghet utbreder sig vidare med vätskorna som nedstiga från hjärnan till magen. Ostan, och västanvindarna åter äro på grund af sin lämpliga blandning de som åstadkomma det rätta blandningsförhållandet inom kropparna, men de öfriga åtta vindarna verka på kropparna hvar och en efter sitt ursprung, alla dock i inskränktare mån. Af alla vindarna säger Plinius nordanvinden vara den hälsosammaste, sunnanvinden däremot skadlig och hetsig, men de öfriga tempererade till sin beskaffenhet. Emellertid blåsa alla vindar i sin ordning och äro då en tid öfvervägande, d. v. s. att den motsatta vinden börjar först sedan den dittills rådande börjat mojna af. Vindarna röra sig liksom solen i kretslopp från vänster till höger. Med samma vind kan man segla åt motsatta håll, nämligen under bidevindsegling, hvadan under nattens mörker motsatta segel ofta sammanstöta på vattnen. Genom sunnanvinden uppdrifvas väldigare böljor än genom nordanvinden, emedan den förre hämtar sin styrka innerst ur hafvets djup, den senare blåser på ytan. Nattetid är sunnan, om dagen åter nordanvinden häftigare, och den vind som kommer östan ifrån håller sig längre än den från väster. Vid sin uppgång såväl som sin nedgång ökar solen vågsvallet, men midt på dagen under sommaren minskas detta. En minskning äger för öfrigt rum ej blott vid stor hetta, utan äfven vid öfverdrifven köld samt under häftigt regn. Särskilda vindar härska för öfrigt i hvarje landsända, såsom fallet är med vinden Circius, som uppkommer i Norge och drager ut att förgöra holländare eller bataver. Likaså Hellespontens vind, af hvilken (enl. Herodotus, bok vig) största delen af Xerxes flotta förgjordes, nämligen 400 skepp: denna vinds våldsamhet var nämligen omöjlig att uthärda, liksom här nedan skall visas rörande vinden Circius. Både vinden Corus och Circius rasa nästan året om i Götiska eller Svenska hafvet, och detta med så obetvinglig våldsamhet, att en ofantlig mängd fartyg antingen går i kvaf eller löper fara att göra svårt haveri, ja hvarken bålverk eller stenskoningar synas tillräckligt kraftiga eller hållbara, utan förstöras ej sällan af dessa stormvindar och dragas genom återsvallande vågor ned i hafvets innandömen, såsom längre fram skall visas.