Historia om de nordiska folken

Om förutsägelser angående vindarnas beskaffenhet

OM man är villig att tilldela den store Vitruvius en ovansklig berömmelse för att han, i fråga om byggnaders grundläggning och uppförande, tagit hänsyn till och gifvit undervisning om skadliga och nyttiga ►indtörhållandens inflytande på fasta marken för att lära oss undvika de skadliga och begagna oss af de nyttiga — huru mycket mera böra vi ej berömma de författare, hvilka undervisat oss huru vi på stora, vida hafvet, i en rysansvärd öfvergifvenhet hafva antingen att begagna oss af eller undfly de olika vindarna, ty allteftersom vi äga kännedom eller äro okunniga om deras väsen, skall antingen räddning eller undergång ofelbart blifva följden. Det händer nämligen, att erfarenhet och insikt rörande vindarnas art hjälpt olyckliga människor, som råkat in i obanade skogar och irrat omkring bland vilda djur, att undgå hotande lifsfaror, fika visst som de i rasande storm och oväder på hafvet räddat folk från grufliga skeppsbrott, ja från öfverhängande dödsfara. På grund af sin kunskap på detta område kunna urtarer och skyler, som sakna banade vägar i sina ödemarker, ofta med framgång, t. o. ni. under krigstider, företaga sina resor; hvarvid de till äfventyrs ställa sig till efterrättelse en naturlag: den nämligen att trädtopparna äro tätare och grenarnagenom solens inverkan lummigare mot söder, hvilket förhållande ofta kan vägleda de vilsegångna till att finna mänskliga boningar, liksom man å andra sidan har att undvika skuggorna, som förlängas mot väster. Som det ej sällan inträffar, att krigsfolk, ja äfven konungar och furstar, hvilka hemsökts af olyckliga drabbningar eller blifvit drifna på flykten, tvingas att taga sig fram under dylika förhållanden, vore det vida gagneligare, om de använde sina lediga stunder till att vinna skicklighet i vindkännedom än i spel och dobbel, så att de ej på grund af okunnighet i en så lätt förvärfvad och nyttig konst må råka i lifsfara eller tusen äfventyrligheter eller t. o. m. i fångenskap bland fiender, där döden vore att föredraga framför ett lif i ständig bedröfvelse. Och på hafvet, äfven om man, anförtrodd åt främmande ledning, synes tryggt kunna möta allt hot af vindars och stormars rasande anlopp, undgår man dock vida lättare faran, om man, när nöd påkommer, kan trygga sig till egen erfarenhet. Och då en furste, konung eller höfvidsman lyckas rädda sig undan en sådan fara, kunna oändligt många människor, ja hela riken därigenom återvinna sin forna lycka. Men huru sådant plägar komma till stånd, skall i detalj visas längre fram på tal om krig till lands och dithörande strategiska konstgrepp.