Om Bjarmaland, dess läge och beskaffenhet

I yttersta Norden ligger ett land, som heter Bjarmaland,hvars zenit ligger i själfva polen och hvars synrand sammanfaller med himmelsekvatorn, som delar djurkretsen (zodiaken) i tvenne lika parter och åstadkommer, att den ena hälften af året har en egendomlig oafbruten dag, den andra åter en enda natt. Hela året består alltså i denna landsdel af ett enda naturligt dygn. Men alldenstund solen där aldrig nedgår under horisonten mer än 23 grader, så kan man (säger författaren till Sphæra) anse, att man här har en oafbruten dag utan natt. Ty på alla breddgrader begynner dagen, innan solen nått horisonten på 18 grader när enligt Ptolemæi åsikt eller enligt andra 30 grader, d. v. s. så mycket som ett tecken i djurkretsen omfattar. Såtillvida har denne Sphærens författare resonerat i öfverensstämmelse med naturen. Men hvad han vidare yttrat visar, att han misskänt naturen, ehuru han bort tillmäta henne större förutseende i fråga om alltings upprätthållelse. Han låter nämligen detta aldrig afbrutna dagsljus, en ynnestfull gåfva åt naturen, fördunklas genom ständiga molnbildningar och förklarar, att solens stråle i nämnda trakter är så svag till sin verkan, att den ej kan förtära eller rena de uppstigande dunsterna. Alltså vore där enligt hans åsikt hvarken ren luft eller klar dag. Detta är hvad denne auktor vill säga. Men mot en slik åsikt opponera sig två stora filosofer, Plinius och Solinus, hvilka påstå, att på grund af solljusets oafbrutna närvaro allting löper fara att utsättas för en outhärdlig hetta. Alltså hafva såväl dessa två som den förstnämnde misstagit sig, i det de på ett fåvitskt sätt bedömt naturen och låtit henne kastas från snöfältens köld till en öfverdrifven hetta. Härigenom hafva dessa lärda gifvit andra anledning till missuppfattning, ehuru de, om de blott något allvarligare öfvervägt Guds vishet och naturens lagar samt inlagt mera måtta i sina ord, ej behöft råka ut för vare sig Scylla eller Charybdis.

Bjarmaland delas, enligt Saxo frän Själland, i två delar, bortre och hitre Bjarmaland. I bortre Bjarmaland äro bergen betänkta med evig, ehuruväl ofarlig snö, och sommaren är aldrig så het, att den förmår smälta snön. Mellan bergen finnas i mängd obanade skogsmarker och hagar med rikliga betesmarker och många sällsamma djur, som ej finnas annorstädes. Härom skall senare berättas i boken om djuren. Där finnas ock talrika älfvar, hvilka i följd af de grofva klippblock som där ligga gå fram i stridt och skummande lopp.

I bortre Bjarmaland lefva några sällsamma och vidunderliga människor, till hvilka vägen är obanad och full af oöfvervinneliga faror. Den är svårtillgänglig för dödliga människor, ty största delen af vägen är hela året uppfylld af ofantligt djup snö, öfver hvilken man blott kan komma fram med åkdon förspända med draghjortar (hvaraf i nämnda land finnes en stor mängd, alldeles som åsnor hos italienarna). Med dessa åkdon kommer man med otrolig snabbhet öfver bergsryggarna med deras utomordentliga köld. Den nyssnämnde Saxo förmäler, att Memming, ett mycket rikt skogstroll (satyr), fordom haft sitt tillhåll i denna trakt. Till honom skall Sveriges konung Hotherus ha farit på plundringståg med dylika tama hjortar, tillägnat sig en mängd byte och rikedomar och lyckligen sluppit tillbaka igen. Helt visst skulle bägge dessa landsändar, alldenstund de äga en mängd dalar och fält, kunna frambringa en myckenhet säd, om de blott blefve uppodlade och besådda. Men den outtömliga tillgången på fisk och villebråd gör, att man där mindre frågar efter bröd.

När dessa folk draga i härnad och vilja kriga, bruka de gemenligen svartkonst i stället för värja och vapen, åstadkomma medelst trollsånger väldiga störtregn och förbyta den rena, goda luften i ett mörkt och förskräckligt oväder. Bjarmerna äro afgudadyrkare; de föra med sig sina hus på kärror liksom skyterna och äro mycket bevandrade i att förtrolla folk. De förmå nämligen att med blickar och ord eller med andra sveks fulla åtgärder binda folk, så att de icke äro fria och sig själfva mäktiga och ofta bli ytterligt utmärglade, tvina bort och dö. Solinus och Plinius förtälja om dylika illgärningsmän i Afrika och bland triballerna, att så snart de något ifrigare berömma vackra träd, lofvande skördar, täcka barn, präktiga hästar, välfödda kreatur, så äro dessa hemfallna åt en plötslig död. Men om slika missdådare och deras bländverk och trolltyg kommer längre fram att förmälas.

  • Författerens till Sphæra åsikt.
  • Plinii och Solini åsikt.
  • Bjarmalands indelning.
  • Rika betesmarker.
  • Underliga människor.
  • Draghjortar d. v. s. renar.
  • Memming, ett skogstroll.
  • Fiske och jakt.
  • Afgudadyrkare.

results matching ""

    No results matching ""