Om åkerbruk och lefnadsförhållanden

Trettonde Boken

Företal

Huru ypperligt åkerbruket ägnar sig för ett godt, lugnt och sorgfritt lif, det vet nogsamt enhvar, som länge jäktats af olika sträfvanden efter förvärf och vinning utan att röna annat än tomhet och leda, innan han omsider skickat sig till den fridfulla sysslan att odla jorden. Denna handtering känner man äfven i Nordanlanden och utöfvar den med aktgifvande på tidarnas skiften efter stjärnorna och efter vinterns art och beskaffenhet, såsom nedan skall visas. Väl söker och finner man i Norden den rikaste vinning jämväl i jordens innandömen ur grufvorna; dyrbara pälsverk hämtar man från trädtopparna samt allahanda fisk ur vattnets djup, allt näringar som, idkade tillhopa eller hvar för sig, äro förenade med betydande faror. Men till jorden yta håller man sig, när man vill idel lugn och behaglig vinst, och man blifver icke besviken, ty jordytan är det som alstar årets gröda med all dess underbara välsignelse, så kär och omistlig, att, då nöden kräfver, de dyrbaraste bohagsting offras för det, som ensamt mäktar återställa lif och krafter. Detta betygar ock Cicero i sin afhandling Om ålderdomen. ›Jag kommer nu›, säger han, ›till landtmannens fröjder, som jag för min del finner outsägligt lockande. För dem blifver man aldrig öfverårig, och synas de mig mest förendliga med den vises lif. Landtmännen hafva nämligen sin handel med jorden, och hon tredskas ingenstädes och gäldar aldrig utan ränta sitt lån. Ett väl skött och häfdadt åkerfält är ock den härligaste bild af alstringskraft och fägring› Vidare säger han i 1. boken af sitt verk Om plikterna: ›Af alla förvarfgrenar är ingen förmer än jordbruket, ingen mera gifvande, ingen mera ljuflig, ingen mera värdig en fri man.› Och enligt Catos mening är det just för ett välskött jordbruk som en dugande man med fog rosas, såsom ock ordet locuples (rik) kommer af loci pleni, det är rika tegar; då däremot en slem man får sin dom af en åker i vanhäfd och lägervall, det skadligaste som tänkas kan. Därom vittnar desslikes Skriften, ty hon fördömer den late, hvars åker täckes af törnen och nässlor, då det i stället höfdes honom att som en kunning och oförbruten brukare hålla jorden ren från dessa, lika väl som från snår och buskar. Odlaren länder det nämligen till berömmelse, om marken är vän och rik på ljufliga frukter, ty i och med dessa beredes, enligt Saxos ord, såsom en rättvis lön för möda och arbete hvad som tjänar till lifvets upphälle. Sådan vinning skulle man ju tydligen icke veta af, om man icke med egen svett och möda förvärfvat den. Med allt fog anses sålunda landtmannens yrke böra tillmätas företräde t. o. m. framför de mest lysande villkor. Det förras ärliga vinning håller ju medelvägen mellan rikedomens glans och armodets förnedring och tyckes fuller leda sitt ursprung från själfva måttan. Så förtjänar det ock beaktande, att det unga släktet varder vida starkare och sundare på landsbygden än i städernas skugga, där ynglingar lätt förfalla till dåsighet och liderlighet och förty blifva svaga, så att käcka höfvitsmän mycket sällan bland dem anställa uppbåd. De täljas nämligen till dem, som på ett föregående ställe (bok 7, kapitel 19) uppräknas.

results matching ""

    No results matching ""