Om biens fridlysning, för det gagn de göra, och om deras styrelsesätt

Enär nu dessa länders inbyggare kommit till in- sikt om, att bien i många afseenden intaga främsta rummet bland alla insekter, och att de äro skapade uteslutande till människansnytta, har man gifvit dem ett vidsträckt skydd i sina lagar, på det att de allestädes må vara fredade. Bien varsko också landtmärinen om kommande regn, när de hänga ned från kupans fluster, och när de hastigt flyga ut därifrån eller vända dit tillbaka, och med sitt gemensamma arbete bringa de allt i ordning, för att endräktigt kunna åstadkomma sina vaxkakor. Men när de ämna flytta, säger Aristoteles, höres flera dagar i förväg ett enstaka, egendomligt ljud där inne, och två eller tre dagar före flyttningen flyga några få bin omkring kupan; huruvida äfven konungen befinner sig bland dem, kan man ej få visshet om, ty det är svårt att komma underfund med. Då denne går ut, har han emellertid en stor skara i följe; ett slags drabanter och rättstjänare stå vid hans sida som nitiska väktare ärver hans myndighet, och hopar af bin skocka sig omkring, honom. Sålunda sammanslutna flyga bien bort att söka sig nya boningar, och deras flykt hän öfver fält och skogar följer ägaren noga med blicken, på det att han, om de slå ned på en annans ägor, må kunna återkräfva dem i kraft af den lag, som grundar sig på naturlig rätt och billighet och för alla folk är gemensam. De äldre bien åstadkomma sötare honung än de unga, på grund af den erfarenhet de äga, men deras stygn äro hvassare. Biens konung är, enligt Ambrosius i Hexameron (bok 5, kapitel 21), af naturen utrustad med vissa lysande företräden, i det han är större till kroppen än de andra bien och skönare att skåda, hvarjämte han är hofsarnmare till sitt väsen, hvilket är en konungs förnämsta dygd. Ty fastän han har en gadd, brukar han den dock icke till att hämnas. Det gifves nämligen vissa naturens lagar, som visserligen ej äro skriftligen affattade, men ha satt sin prägel på sederna, och som bjuda, att de, som ha den högsta makten, skola vara mildare än andra i att straffa. Men de bin, som visat olydnad mot konungens bud, erkänna ångerfullt sin skuld och straffa sig själfva genom att stinga sig till döds med sin egen gadd. Sin konung skydda och försvara bien af all sin förmåga och anse det ärofullt att få dö för honom; de visa honom större vördnad än inderna eller sarmaternas folk sina konungar. Enligt hvad Aristoteles säger å ofvan anförda ställe, visa sig biens konungar aldrig ute, utom när svärmen flyttar, och då samla sig alla de andra i en tät klunga kring sin höfding. Men likasom det i alla riken är af ondo att ha flera härskare, så har ett sådant förhållande jämväl bland bien förvirring samt död och fördärf för alla till följd. Fördenskull, om de ha flera konungar och sålunda äro delade i bestämda grupper kring byar sin anförare, och det skulle foga sig så, att ett fåtal befinner sig nära en större grupp, så öfvergå de förra själfmant till de senare och öfvergifva sin konung samt sluta sig till den, som härskar öfver flera. Men om då den förre konungen följer efter dem och till och med vill göra dem omak, sinnad som han är att begagna sig af sin oinskränkta makt, så döda de honom. Seneca säger i sitt verk Om mildheten (1. boken), att naturen förvägrat biens konung en gadd och låtit hans vrede vara utan vapen. Häraf kunna mäktiga konungar få ett tydligt exempel, så att de blygas öfver att icke af slika små djur ha lärt sig goda seder, ty människan bör vara så mycket hofsammare till sinnes, som hennes förmåga att göra ondt är större. Enligt Plinius (bok 11, kapitel 17) ›är den lydnad, bien visa sin konung, beundransvärd. Då han träder fram, följer honom hela svärmen, hopar sig i en klunga och sluter sig tätt omkring honom, skyddar honom och låter honom icke komma tillsynes. Annars, då hans folk är sysselsatt, besiktigar han själf de särskilda arbetena i det inre och tyckes mana på de sina, men han ensam är fri från allt arbete. Omkring honom stå ett slags drabanter och rätts- tjänare, nitiska väktare öfver hans myndighet. Han träder aldrig ut vid andra tillfäl- len, än då hela svärmen står i begrepp att flytta.› Så säger Plinius.

  • Bin äro fredade i Norden.
  • Bien spå väder.
  • Bien surra tre dagar före flyttningen.
  • De äldre bien göra sötare honung.
  • Biens konung är störra än de andra bien.
  • Naturens lagar fasta och orubbliga.
  • När biens konungar gå ut, omslutas de tätt af hela skaran.
  • Bien dräpa sin tyranniske konung.
  • Biens konung saknar gadd.
  • Biens konung fri från arbete.

results matching ""

    No results matching ""