Om honungen och när den kan anses fullgod

Honung finns det godt om i de nordiska länderna, såsom jag nyss på tal om bien flerstädes anmärkt och äfven särskildt framhållit bok 18, kapitel 28 och 29. Plinius betygar (bok 11, kapitel 14), att honungskakorna i Norden öfvergå alla andra i storlek, och anför som exempel härpå, att man sett en dylik af åtta fots längd. I själfva verket finner man dock ännu längre kakor i vissa trakter af det under konungen af Polen lydande landet Podolien, kvarest man på grund af ängarnas yppiga växtlighet och örternas söta doft, blomsterrikedom och ljufva smak kan få se stora gropar i den torra jorden, där bien hopa kakor fulla med honung, så att väldiga björ- nar, som råka störta ned i slika gropar, kväfvas af honungen, som de till öfvermått sluka. Denna ymnighet är också anledningen till, att så många stora skeppslaster med vax af folken i öster kunna spridas öfver hela Europa. Vaxet skicka de visserligen ut till grannländernas kuster, men af honungen behålla de för egen räkning stora förråd för att användas till ofantligt många ändamål, framför allt, i brist på vin, till framställning af hvarjehanda drycker, hvilka jag förut i många kapitel af i 3. boken nog och öfvernog beskrifvit. Man insamlar alltså honungen efter sommarsolståndet, och detta är den bästa — ja den enda som förtjänar att kallas god i egentlig mening —, och denna bevaras också i dessa länder ren och oförfalskad; hvaremot den öfver hafvet införda i följd af köpmännens omättliga snikenhet förfalskas. På hvad sätt detta brukar ske, därför må man ställa dem till svars, som begå en slik skändlighet, och ingen må vidare söka komma underfund med, hur detta afsky värda knep går till. Den honung, som samlas efter solståndet, är så hälsosam, att den, såsom varande en sund spis, icke blott tages i bruk till bröd och drycker och som krydda på maten, utan äfven omsorgsfullt förvaras såsom ett utsökt läke- medel. I de nordiska länderna är det ju mycket ondt om läkare, såsom jag nämnt i bok 16, kapitel 50, men den hälsosamma luften, den sunda och kraftiga födan samt den med honung bryggda drycken utgöra tillsammans det yppersta läkemedel. Ju äldre denna honungsdryck är från det den bryggdes, låt oss säga sex till tolf år gammal, desto verksammare skall man finna den vara såsom botemedel mot många sjukdomar. Denna sommarhonung, som särskildt kallas så efter den årstid, då den helst bör insamlas, hvilket företrädesvis sker vid tiden för sommarsolståndet, omnämner Plinius på ofvan anförda ställe med följande ord: ›Härvid uppen- barar sig för de dödliga en oändlig naturens finhet, vore blott icke människornas illfundighet, som skadar och fördärfvar allt. Ty efter hvarje stjärnbilds, men framför allt de mera betydandes, uppgång, eller sedan regnbågen visat sig, alstras, för så vilt intet regn följer därpå, utan daggen uppvärmes af solens strålar, jag vill icke säga honung, utan läkemedel, himmelska gåfvor för sjuka ögon, för svulster och för kroppens inre delar. Skulle man därtill lyckas taga vara på dessa Sirii› — d.v.s. Hundstjärnans — ›uppgång, och tillfälligtvis, såsom ofta händer, Venus', Jupiters eller Mercurii uppgång infaller på samma dag, så gifves det ej något ljufligare och kraftigare medel att fräsla de lidanade dödliga från döden än denna gudomliga nektar.› Så säger Plinius. — Honung gåller sig snart sagdt en mansålder och är följaktligen dem, som nödgas uthärda en längre belägring, till en osakttbar lisa, i till att lindra bristen.

  • Nordiska honungskakor af 8 fots längd.
  • Gropar fulla af honung.
  • Björnarna kväfvas af honungen.
  • Honungen förfalskas utanför Norden.
  • De nordiska folkens läkemedel.
  • Den vid sommarsolståndet samlade honungen den yppersta.
  • Af honungen fås läkemedel för ögonen.
  • Honung nödvändig för de belägrade.

results matching ""

    No results matching ""