Om bromsar och gräshoppor

Bromsen är ett djur, som genom sina hvassa stygn är synnerligen besvärlig för boskapen. På grekiska heter den Oestrus, på. latin Asilus, men i de nordiska länderna kallas den på folkets språk hästbroms (Hestabrymss). För att gifva till känna att fiender lura i djupa skogen, betjäna sig götarna med förkärlek af detta lilla djur, i det att de fästa ett halmstrå eller höstrå i dess stjärt för att tvinga det att flyga dit, där det kan finna någon varelse, som hjälper det att bli af med strået, och en sådan varelse vet det genom sin naturliga instinkt människan vara. Det slår därför ned på en människas kläder och blir där sittande, till dess det blir kvitt strået, medan människan å sin sida undgår det hotande försåtet. Så var händelsen med en konungason vid namn Hamlet (Amlethus), enligt hvad den danske häfdatecknaren Saxo förtäljer (i 3. boken). Att djur, som sväfva i fara, söka hjälp hos människor, intygas äfven af Volaterranus, som (i 25. boken) anför åtskilliga exempel härpå. Det finns äfven rödgula, mycket stora skalbaggar, som rota i torr mark, och som i Norden på landets språk kallas getingar (Getingh). De ha sitt mjuka bo i gräset och bereda där vaxkakor, som likna små pipiga svampar och innehålla en hälsobringande honung, hvilken räfvarna pläga ifrigt snoka rätt på och sluka. Vidare gifves det gräshoppor, sandgrå till färgen och stora som bålgetingar, hvilka komma flygande i så väldiga skaror, att de fördunkla solens ljus. De slå ned på späda träd, helst ekar, och icke nog med att de sköfla och uppäta deras med honungsdagg bestänkta blad, utan de förtära äfven barken ända in till veden. När de så komma flygande i sluten trupp, har man ingen annan utväg att drifva bort dem än att mota dem med eld och rök från torrvedsfacklor, som ynglingar hålla i handen och springa af och an med. Ynglingarna begagna också för detta ändamål stakar eller långa störar, vid hvilkas öfre ända man bundit torrvedsklossar af ett människohufvuds storlek, som brinna och ryka; med dem löpa de hit och dit i säden, likt herdar bland boskapen, och hålla dem upp mot dessa små djur för att hindra dem från att genom sin skadliga beröring fördärfva grödan eller bita sönder den. Detta tillvägagångssätt iakttager befolkningen alltid, närhelst en slik landsplåga kommer ärver den — hvilket dock icke händer årligen —, liksom följde man ett lagbud. Detta intygar Plinius (bok 21, kapitel 29) likaså ha varit fallet ›i det cyrenaiska landet, i det han säger: ›I det cyrenaiska landet finnes till och med en lag, som föreskrifer, att man tre gånger om året skall bekämpa gräshopporna, först genom att förgöra deras ägg, sedan ynglet och slutligen de fullvuxna djuren; för den, som uraktlåter detta, är stadgads straff såsom för en fältflykting. Och på ön Lemnos är det påbjudet, att enhvar skall till myndigheterna aflämna ett visst mått dödade gräshoppor.› Vidare säger han: ›Älven i Syrien tvingas befolkningen genom påbud från krigsbefalet att döda dem. I så många delar af världen uppträder detta otyg.› Härmed kan jämföras hvad tidigare (bok 4, kapitel 15) blifvit sagda vid omnämnandet af lagen om korpars och slika skadedjurs dödande. Samme författare omtalar (bok 10, kapitel 27) på följande sätt, hur vedergällningen drabbar gräshopporna genom de seleucidiska fåglarna: ›Seleucidiska kallas vissa fåglar, hvilka befolkningen på berget Casius genom sina böner förmår Juppiter att sända, då gräshopporna sköfla deras gröda. Man vet hvarken hvarifrån de komma, eller hvarthän de draga bort, ty de visa sig endast då man behöfver deras hjälp.›

  • En insekt kallad Oestrus eller Asilus.
  • Skadade djur söka hjälp hos människor.
  • Rödgula skalbaggar.
  • Sandgrå gräshoppor.
  • Gräshopporna förjagas med eld och rök.
  • Lag om gräshoppornas bekämpande.
  • Gräshopporna göra mycket ondt i världen.
  • De seleucidiska fåglarna förgöra gräshopporna.

results matching ""

    No results matching ""