Om myror

Myror, såväl med som utan vingar, finnas i de nordiska län- denna af mångahanda slag. De större, flygmyrorna, bo i djupa skogen i hus, byggda af tallens hårliknande och granens kamlikt inskurna blad, som hopförts till en vid eller hög stack. Dessa stackar pläga hemsökas af björnarna, som för att lindra klådan i nosen våldsamt böka däri, men hastigt åter draga sig tillbaka, för att ej få några myror med sig hem i sitt ide, hvilka sedermera, efter att rikligen ha aflat af sig, skulle kunna fordrifva dem ur deras egna hålor. Myrorna förlägga också stundom sina boningar högt uppe i kyrktornen eller i de kungliga fruktträdgårdarna, där man mången gång lagt märke till, att de likt ett annat järtecken förebådat, att det stundade till ett snart slut på konungarnas välde, ty dessa ha sedermera blifvit af allmogen dräpta eller ur riket fördrifna. När nu ett slikt hotande järtecken uppträder, visar det sig på det sätt, att de spädare myrorna, som blifivit retade och kränkta af de större, i stora massor krypa upp i det träd, vanligen ett gammalt päronträd, där de större hålla till, för att hämnas den oförrätt, de lidit, och där börja en hård strid med dem, fast beslutna att ej upphöra därmed, om än många af de båda kämpande skarorna döende störta ned från trädets blad, förrän de kufvat de större och bemäktigat sig deras boningar. Ett dylikt järtecken timade, såsom man tecknat sig till minnes, år 1521 samtidigt på två ställen, nämligen i Upsala och i Stockholm, då den danske konungen Kristiern II af Sveriges inbyggare blef fördrifven från Göta och Svea riken och beröfvad alla sina ägodelar. Ty om sådana små ringaktade varelser blifvit retade af den oförrätt, de lidit, äro de oemotståndliga, när de utan förbarmande söka utkräfva vedergällning för den skada af olika slag, de fått vidkännas, och man måste betrakta dem som vredgade gudamakters mystiska budbärare, de där med sina strider icke hafva något godt att förkunna. — Dessutom finns det små, röda myror, som med sin urin förorsaka en mycket otäck klåda; dessa, som af nordborna kallas ettermyror, bo i tufvor på ängarna. I fråga om träget arbete tyckas emellertid detta slags myror ej gifva de andra, förut omtalade, efter, enär de till och med i den hårda stenen lämna spår af sin vandring, enligt hvad Pliniyus (bok 11, kapitel 30) berättar om dem ›Vi se stenar, som blifvit nötta af myrornas vandring, och en stig, som bildats under deras arbete, ett tydligt vittnesbörd om, hvad den ihärdige, han må vara aldrig så liten, mäktar uträtta, hvad det än gäller.› Så säger Plinius. Fördenskull ha alla lata och tröga människor anledning att taga lärdom af dem, för att icke behöfva svälta ihjäl, och att göra klart för sig, hvad idoghet under alla omständigheter förmår. Den sträfsamma myran är ständigt sysselsatt och ytterst trägen med sitt arbete och är därför värd att efterliknas i sina ordnade vanor, sin stora flit och sitt samlif. Det är ju icke förgäfves som den helige Ambrosius i Hexameron (bok 6, kapitel 4) hänvisar den late till myran, på det att han genom att arbeta med samma ihärdighet som denna måtte bereda sig trygghet mot köld och armod.

  • Två slags myror i Norden.
  • Björnarna gnida nosen i myrstackarna.
  • Myrorna båda med sin strid konungas död.
  • De små myrorna döda de stora — ett järtecken.
  • År 1521.
  • De röda myrorna giftiga.
  • Myrornas spår skönjas i stenen.
  • Myran värd att efterliknas i sitt arbete.

results matching ""

    No results matching ""