Om de större getingarna

Vidare finns det andra, större getingar, som snarare höra till bålgetingarnas släkte, och som vistas och bo i ihåliga träd, helst ekar, och där frarnföda sitt yngel. Om vintern hålla de sig dolda, likt alla andra insekter. Till färgen äro de citron gula, nästan skiftande i blått i följd af tvärränderna, såsom fallet är med de mindre getingarna. De ha en fruktansvärd gadd, hvarmed de gjuta sitt gift i lefvande varelser och så kunna döda fölungar eller en människa, om hon är oförsiktig nog att lägga sig att sofva ute på marken utan att hölja öfver sig. Stundom vållar deras stygn kramp, smärtor i benen och knäsvaghet, Dessa getingar kallas på götiskt tungomål bålgetingar (Boól getingh), och dessa farliga djur tyckas ha gifvit upphof åt det gängse talesättet: ›Reta icke bålgetingarna"› Ty om en sådan blir retad, komma de alla ut att kräfva hämnd — en fruktansvärd härskara — och kunna då med sin gadd, som gifver den ofredande det ena giftiga stygnet efter det andra, döda honom på fläcken eller åtminstone i hög grad nedsätta hans krafter och göra honom all deles oförmögen till arbete för lång tid, om han icke genom flykten räddar sig undan dem eller skyddar sig genom att hölja öfver sig med kläderna. Men vill man hindra dem att komma ut ur eken eller tilltäppa hålet för dem, tager man en massa påtänd björknäfver jämte torrved och anbringar den vid hålets mynning. Af elden förintas då djuren eller kväfvas af röken, då de ju icke ha mer än denna enda utgång ur boet. De, som företrädesvis göra sin flit att aflifva dessa skadliga insekter, äro sådana, som ha ett större antal ston ute på bete för att få dem betäckta; de kunna nämligen befara, att fålen, af hvilka de vänta sig en riklig inkomst, skola bli stungna till döds af slika getingar. En fiende ha dessa å sin sida i en viss mask enligt Albertus kallad ormdödaren, som är guldgul till färgen med skiftning i grönt. Den kilar nämligen i stoftet på landsvägarna och äfven annorstädes på jakt efter dessa getingar och skalbaggar, för att suga vätskan ur dem och äta upp dem. Äfven Avicenna benämner den ormdödaren, därför att den, när ormen ligger och solar sig, kryper längs dess stjärt upp på kroppen och först stryker och smeker hufvudet, men sedan biter till och icke mera släpper ormen, äfven om denna söker fly, förrän den trängt in i hjärnan och, när den så tagit lifvet af ormen, fått sitt lystmäte af dess kött, såsom förut blifvit sagdt. När detta djur först kommit till, matas det af sina föräldrar, sedan ligger det länge orörligt utan att förtära någon föda, men till sist vaknar det till omtanke om sig själf och sörjer då själf för sin näring.

  • De störra getingarna håller till i ekar.
  • Fölungar dödas af getingarnas stygn.
  • Retade bålgetingar hämnas.
  • Hur man fördriver eller dödar getingar.
  • Masken ormdödaren.
  • När ormdödaren öfvergivits av föräldrarna, skaffar den sig själf sin föda.

results matching ""

    No results matching ""