Om takfönster

Fönstren i de nordiska byggnaderna är vanligen, i synnerhet i de hem med eldstad, placerade på de sluttande taken, varigenom man får fullare belysning från ovan. Dom består av glas eller tjärduk, för att utestänga regnet. Men i städerna, med deras trånga gränder, sitter fönstren på sidan av husen och är försedda med galler och luckor av järn. Befolkningen i de avlägsna gränstrakterna har smala och låga dörrar på sina bostäder, med förutsättning att inte skall erbjuda tillträde för rånare och ovänner. För att med pil och både kunna förebygga sig mot sådana såväl som uppenbara fiender har man också gluggar i ytterväggarna. Likaså brukar man gräva fallgropar och täcka dem med halm, löv eller torrt ris, i hopp om att kunna förgöra fienden. Angående taken, båstår de av sparrar och brädor av granträ och där ovanpå aspbark och friska jordtorvor i dubbla lagar, mellan vilka man sår lite havre eller korn. Detta gör man för att de inte skall fatta eld, om blixten slår ned, men ännu mera för att de i krigstider fungerar som mat för får och lamm, därför vattnar man taken. I städerna tränger man ibland igop byggnaderna så, att man med sina grannar kommer överens om att på gemensam bekostnad bygga fem till sex hus i en enda länga, så att man får ett sammanhängade fäste, i vilket man förser varje hus med en massiv järndörr. Syftet härmed är, att fienden, även om han lyckas ta sin innanför stadens murar och vallar, skall tvingas avstå att komma vidare in i husen. I Stockholm, Sveriges huvudstad, möts fienden i liknande fall överallt av ett kraftigt motstånd från takåsen. Ett lämpligt och pålitligt virke, som har förutsättningar att hålla sig länge, förstår erfarna byggmästare att de skall skaffa, även att de skall undvika sådana trädslag, som, när de används, ger barnsängskvinnor besvär, ibland även död, som även Plinius intygar (bok 13, kapitel 19).