Om den fruktansvärda hämnd, råttorna utkräver av gudlösa människor

Herodotus berättar (i bok 2) om prästen vid ett egyptiskt gudatempel, som var ängslig och bekymrad för sitt folks välfärd. Då han fått en orolig dröm, fick han uppenbarelse av guden, som lovade att sända honom hjälp mot den gudlöse Sancharibus (Sanherib), Assyriens och Arabiens konung, som smitt planer om att mörda sagd präst och skövla hela Egypten. Denne präst tog då med sig åtskilliga krämare, hantverkare och torgfolk, då inga krigare ville följa honom, och slog läger i Pelusium, nyckeln till Egypten, för därifrån kunna hejda den grymme fienden; senare på natten anlände fienden. Då kom den utlovade hjälpen som lovats till prästen: en stor mängd åkerråttor, som gnagde sönder både korgar, bågar och sköldremmar för fienderna, så att dessa dagen därpå, i brist på vapen, blivit tvungna att fly, och på sin flykt dog många av fienderna. Därför står det ännu idag, säger Herodotus, en bild av sten av denne prästkonung i Vulcani tempel med en råtta i handen och säger genom en inskrift följande ord: “Du, som får skåda mig här, var from.” - Ett liknande eller kanske ännu hemskare minnesmärke är rått-tornet, som har sin bas i floden Rhen. Där inne blev nämligen Hatto, ärkebiskop av Mainz, uppäten av råttor som straff för det förtryck, han under hungernödens dagar tillägnat, på det mest hjärtlösa sätt, många fattiga personer. Den olycklige biskopen aktade ej den vises ord i Ordspråksbokens 11:de kapitel: “Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket; men den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.” Ambrosius säger även så skönt i sitt verk om plikterna (bok 3, kapitel 6 och 7), att främlingar och fattiga i tider av hungersnöd inte bör utestängas från städerna.