Om älgar eller vildåsnor och deras törst

Älgen är ett djur som lever i de nordiska vildmarkerna. Djuret omnämns också som vildåsna. Angående djurets natur, storlek, användning och egenart råder det inga större skillnader mellan vad naturhistoriska författare säger. Trots de små skillnader som uttalats, så har man kunnat fastställa en ursprungsort från var detta kringströvande djur kommit, och fortplantat sig ifrån. Djuret hör hemma i Norden, varifrån många tusen hudar av detta djursläkte exporteras på stora skepp över havet. Cæsar (bok 6) påstår att detta djursläkte är en underart av getter. Plinius (bok 8, kapitel 5) jämförde dem dock med dragdjur, men märkte att de skiljer sig från dem på grund av halsen och öronens längd. Djurets härkomst påstår Cæsar vara Hercynien, Solinus påstår Tyskland och Hermolaus Barbarus antyder att härkomsten är från transalpinska Gallien; Hermolaus tillägger att djuret i storlek ligger mittemellan hjorten och kamelen. Julius Capitolinus och Pausanias har mycket att berätta om dessa djur. Hermolaus skriver, att älgarna är sällsynta, det påstår även Plinius, då dessa djur aldrig skådats i deras del av världen. Till sist antyder han dock att deras hem är Skandinavien, det vill säga de nordligaste länderna, och uppger, att älgarna fångas i sömnen när ett träd faller. Solinus skriver, att de har en nedhängande läpp, så att de måste gå baklänges när dom betar. Hermolaus antyder att älgarna på långt håll kan vädra jägaren. Zacharias Lilius beskriver deras skinn som skiftande i färgen, och uppger att de är större än getter, samt att deras ben är styva, utan ledknutar, så att de när de faller omkull, inte kan resa sig igen. Nyare författare anser med stor säkerhet att älgen har sitt hem i Norden, och att de spridit sig därifrån, och att de av befolkningen kallas älg, eller älgar. Älgkalvar, som fångas av skickliga jägare, blir med tiden tama. Det omtalas att dessa kalvar, när törsten blir för stor, druckit upp väldiga kannor med öl, som de blivit bjudna på vid bordet av gästerna.