Om den norska havsormens och andra ormars storlek

De, som reser vid Norges kuster som köpmän eller fiskare, intygar en verkligen häpnadsväckande sak, nämligen att en orm av oerhörd kroppsstorlek, 60 meter lång eller ännu längre och 6 meter tjock, håller till i klyftor och hålor nära havskusten vid Bergen. Denna orm beger sig ut ur grottorna endast under ljusa sommarnätter för att äta upp kalvar, lamm och grisar eller för över haven för att sluka polyper, langustrar och olika slags havskräftdjur. De har lite mer än en halv meters hår nedhängande från halsen, svarta fjäll och flammande, eldröda ögon. De ger sig på fartyg och griper och slukar människor, genom att den resa sig upp i luften som en pelare. När detta händer, tolkas det som ett ont omen; t.ex. att furstar kommer att dö eller drivas till landsflykt, eller att krigets storm omedelbart skall bryta lös. Det finns även en annan orm av ofantlig storlek på en ö vid namn Moos, tillhörande Hamars stift. Lik hur en komet varslar om förändring för hela den övriga världen, så varslar denna om en sådan för Norges rike. År 1522 såg man ormen reste sig högt över vågorna och rulla ihop sig till ett klot. Denna orms längd uppskattades vara beräknad till, efter man sett den på avstånd, ungefär 3 meter. Inte långt efter djurets uppträdande blev konung Kristiern fördriven och prelaterna började förföljas. Ja, djuret varnade om undergång för fosterlandet, likt det Isidorus säger om Diomedes’ fåglar. Om dessa talar Solinus (i 8:de kapitlet), att “de gör skillnad mellan olika främlingar: om främlingen är grek, närmar de sig honom och visar sig, och är efter alla tecken att döma, vänliga mot honom; kommer dock någon från ett annat folk, flyger de emot honom och angriper. Sägnen, att Diomedes’ följeslagare förvandlats till sådana fåglar, grundar sig på, att de varje dag hyllar dennes helgedom på följande sätt: De doppar sina fjädrar i vatten, och sedan när vingarna blivit grundligt genomblöta, samlar de sig vid templet och renar detta genom att skaka av sig vattnet, för att sedan flyga över templet och tjuta med vingarna för att sedan bege sig iväg, som om de fullgjort en helig handling.“ Så berättar Solinus. Vidare filosoferar Albertus (Om djuren, i början av 25:de boken) när han pratar om ormar, att de som anser att ormar är kalla till följd av sin natur, tar fel. Därefter framför han två argument till ormars längd eller korthet. Den ena är det naturbestämda tillståndet och form, som tillkommer alla levande varelser i världen, som skiljer sig mellan olika arter, då deras storlek och naturliga tillväxt inte får överskrida en viss gräns, ett visst mått. Den andra orsaken är deras val och mat och boplats, som kan vara varm eller kall, och som därigenom mer eller mindre bildar det fuktiga och klibbiga ämne, som varelserna producerar. Samme Albertus talar om en orm vid namn Haren eller Aren, som liknar den orm eller drake, som av honom kallas Carven och är 350 centimeter lång. Även Plinius talar (bok 8, kapitel 14) om ormarnas storlek och säger då följande: “Bekant är den orm, som under puniska krigens tid blev anfallen vid floden Bagrada som om den vore en fästning, med kast och slungmaskiner av den romerska fältherren Regulus. Den var 3 och en halv meter lång. Dess skinn och käkar kunde återfinnas ändå fram till numantiska kriget i behåll i ett av Roms tempel.”, något som Livius och andra klassiska historieförfattare kunnat intyga. På samma ställe säger han vidare, att “som grund till detta har vi att ormen, som i Italien kallas Boa, kan uppnå en sådan storlek, att, man då en sådan blev dödad i Vatikanska berget under kejsar Claudii tid, hittade ett helt barn i dess mage. Denna ormart lever i början av komjölk. Detta har även gett ormarten dess namn (Boa från bos = ko). Detta omtalas även av Isidorus.